För 9 år sedan träffade jag ett par.

Vänner till Martin.

Hon jätterar.

Han super trevlig.

Henne kallar jag för vackra L. Hon är vacker både på utsidan och insidan.

Han såg ut som Clark Olofsson. Jo, det är sant. Långt hår och stort svart skägg.

Vi fann varandra direkt. Vännerna tog emot mig med öppna armar. Inga förutfattade meningar om Martins nya flickvän.

Det fanns plats för både mig och Martins ex-fru i deras liv. En vänskap som betytt så mycket. Undrar om han förstod det? Semestrar tillsammans. Härliga dagar i Lindholmen. Fester, födelsedagar. Långa samtal om ditt och datt. En pratkamrat. Så prestationslöst. Han älskade Elvis. Jag med. Vi poppade Elvis låtar tills Martin och L blev helt galna.

Han kom en gång med en vinflaska med Elvis på. Jag har aldrig druckit ur den. Det står kvar på sin plats i hyllan i köket. Nu kanske som en symbol av vår vänskap och vår gemensamma idol.

Det var han som kom med en Elvis skiva på födelsedagen.

Han sitter säkert däruppe nu med Kungen och diskuterar bilar. Han kör nog omkring i en gammal Amazon eller PV på vintergatan med fönstret ner vevat, och armbågen utanför fönstret poppandes någon gammal Elvisdänga.

Svårt att förstå att det otänkbara har hänt. Svårt att förstå att det finns två små pojkar som inte längre har någon pappa. Svårt att förstå att en familj har förlorat en medlem. Svårt att förstå att vi har förlorat en vän, svårt att förstå, svårt att förstå.